Att bryta tystnaden
Varken jag eller mina syskon fick sitta längst fram på min pappas begravning.
I slutändan hamnade Elin och jag tillsammans med mamma på rad 4 eller 5. Längst fram sitter pappas nyaste flickvän med sina barn, två av vilka hade bara träffat honom någon enstaka gång. Det känns som om det hela skriker pappa, skriker högt och tydligt om hur han var och vad som var viktigt i livet. Den nyaste tjejen var det viktigaste. Jag tror verkligen att han egentligen bara tyckte om kvinnor. Om det sedan blev barn, det sket han väl fullständigt i.
Jag tror att mina syskon kan hålla med mig om det. Eller i alla fall hålla med om känslan att vara totalt oviktig för honom. Jag tror inte att jag någonsin känt mig älskad av honom. Jag tror helt enkelt att jag inte jag spelade någon roll. När min mamma lämnade honom var jag den enda som fanns kvar. Min syster vände sig bort och jag önskar verkligen att jag gjort samma sak. Jag tror att jag blev ett vapen i hans krig mot min mamma. Målet med kriget var att bryta ner henne fullständigt.
När vi skulle åka till sommarstugan någon gång stannade han bilen på en parkering och ringde min mamma. Jag kommer inte ihåg vad han sa men det resulterade i alla fall i att hon började gråta och lade på. Då vänder han sig till mig och säger; "Hon började gråta." Sedan skrattade han. Han matade mig full med lögner som jag svalde och pratade konstant om hur dålig min mamma var. Jag var elva eller tolv när de skiljde sig och detta hände strax därefter. Jag önskar att jag hade vetat bättre. Nej, jag önskar att jag hade varit äldre och kunnat säga ifrån. Fråga honom vad i helvete han höll på med. Säga att det inte var okej hur han behandlade mig.
Vid ett senare tillfälle satte han sig ner med Elin och mig och förklarade sakligt att våran mamma var en idiot. Sedan gick han därifrån.
Jag var tolv när han berättade för mig att den enda anledningen att han inte gick upp på vinden och hängde sig var för att jag skulle hitta honom. Jag berättade det för min storebror, min fina fina storebror, när vi skulle gå på ett plan till England flera år senare. Han blev arg, rasande. Det var första gången jag förstod att det min pappa gjorde mot mig var fel. Två år efter hans död. Min pappa var väldigt manipulativ och jag levde i två år fast i hans grepp. Att sörja ett helgon i två år för att sedan få börja om igen och sörja ett jävla rövhål är inte lätt. Det var väldigt påfrestande att bryta mig ur vad jag blint trott på.
Min syster berättade för mig att han ringde henne när han blev sjuk och bad henne komma hem. När hon gjorde det frågade han; "När åker du hem?" Inte för att han ville veta hur lång tid han skulle få med henne utan för att han inte ville ha henne där.
Min pappa blev sjuk i cancer. Han fick ett epilepsianfall sent en kväll, jag tror att det var två dagar efter valborg. Det är en upplevelse jag inte skulle önska min värsta fiende. Jag skulle inte önska min uppväxt överhuvudtaget på min värsta fiende. Sjukdomen i sig var hemsk att se på. Att se en människas kropp gå sönder innifrån. Jag minns när vi satt i soffan och tittade på tv när han var mitt uppe i en runda behandling. Vi sitter där, inne i vad det nu var på tvn och han kräks från ingenstans. En redig kaskadspya rakt över vardagsrumsmattan. Han försvann in på toaletten och fortsatte spy. Jag städade upp hans kräks och vi sa ingenting om det.
Jag har de senaste åren haft väldigt svårt angående min pappa. Som jag nämnt var han manipulativ. Han var väldigt annorlunda på jobbet mot vad han var hemma. Han var läkare och varenda en av hans patienter som jag träffat har hyllat honom till skyarna.Hans gamla vänner och kollegor gör samma sak. Och hur säger man till dem att han inte alls var fantastisk? Att han var ett helvete att leva med? Att han tog sönder mig bit för bit under hela min uppväxt? Jag orkar inte le och låtsas hålla med längre. Jag kommer aldrig kunna läka om jag fortsätter. Så nu bryter jag tystnaden.
