thephrasethatpays

Jag tror inte att jag har uppskattat att det är helg så här mycket på typ två år. Jag är verkligen helt slut efter första skolveckan. Samtidigt har jag pluggat ordentligt för första gången sedan första året i gymnasiet! Jag är faktiskt förvånad själv. 

 

Det var ganska tufft ångestmässigt idag. Vi hade Medicin 1 idag och började med att prata om cancer. Jag vet inte varför det tog så hårt just idag men jag tror att jag har en låg period på gång. Det känns som om det är dags nu när sommaren ändå har varit helt okej. Jag har inte riktigt hittat någon i klassen som jag klickat med, så jag tror att det bidrar lite till ångesten som börjar krypa sig fram lite. 

 

 Nu på kvällen mår jag bättre, men jag är sjukt trött. Jag åkte hem till mamma direkt efter skolan och åt lunch. När jag sedan höll på att somna på soffan runt 14:30 insåg jag att jag behövde komma ut en stund, så jag tog en promenad in till stan med Håkan och passade på att hämta skolmaterial jag hade glömt. De senaste åren har jag verkligen börjat tycka om honom, han är smart och har riktigt kul humor. Jag tror att den egentliga anledningen att jag hade svårt för honom från början var på grund av pappa. 

 

Jag satt en stund på Mickes Skafferi också med mamma och hennes vänner som jag känt sedan jag var bebis typ. Det är konstigt nu när jag börjar bli vuxen på riktigt, för nu får jag sitta med vid "vuxenbordet" och faktiskt vara med i samtalen och de tar mina åsikter på allvar. Det var kul att höra dem skvallra om kollegor, chefer och andra landstingsanställda. På vägen hem åkte mamma på Ulrikas pakethållare. När de två umgås är de som fjortonåringar.

 

Jag fick sällskap av Adeline på vägen hem och vi satt utanför ICA och pratade en bra stund. Vi var lite extra högljudda när vi pratade om två emokidz som satt en bit bort. Vi ville såklart att de skulle höra att vi var så imponerade av att de var typ tolv och rökte och drack energidryck.

 

Det är väldigt lätt att prata med Adeline. Jag tror att det beror dels på att vi umgåtts ganska mycket sedan jag var runt 13 eftersom våra föräldrar är tillsammans och dels att vi båda vet hur det är att leva med stark ångest. Det är jävligt skönt att hon är så nära, vi kan prata om att inte må bra fast man har en jobbig samtidigt som det finns någon slags distans och humor i det. Det är nära och långt bort på samma gång liksom. Framför allt är vi ärliga med varandra om det. Jag tror inte jag känner någon annan som det är lika lätt att säga "fan vad jag har ångest idag" till. Hon varken dömer eller tycker synd om mig, hon förstår. 

 

Nu, kvart över elva har jag äntligen kommit hem efter en riktigt lång dag. Jag myser med råttorna, de ligger och sover innan för min klänning. Rör lite på sig ibland. Det bästa jag gjort är nog att köpa råttor faktiskt. Jag här aldrig känt så här stark kärlek förut. Astrid och Hulda är som mina barn. (Nu har jag ju inga barn men jag tror att det är ungefär lika starkt.)

 

 

På tal om råttorna, hur söt är inte Astrid på den här bilden? Det är min skrivbordsbakgrund på min nya! dator.