thephrasethatpays

Varken jag eller mina syskon fick sitta längst fram på min pappas begravning. 

I slutändan hamnade Elin och jag tillsammans med mamma på rad 4 eller 5. Längst fram sitter pappas nyaste flickvän med sina barn, två av vilka hade bara träffat honom någon enstaka gång. Det känns som om det hela skriker pappa, skriker högt och tydligt om hur han var och vad som var viktigt i livet. Den nyaste tjejen var det viktigaste. Jag tror verkligen att han egentligen bara tyckte om kvinnor. Om det sedan blev barn, det sket han väl fullständigt i.

 

Jag tror att mina syskon kan hålla med mig om det. Eller i alla fall hålla med om känslan att vara totalt oviktig för honom. Jag tror inte att jag någonsin känt mig älskad av honom. Jag tror helt enkelt att jag inte jag spelade någon roll. När min mamma lämnade honom var jag den enda som fanns kvar. Min syster vände sig bort och jag önskar verkligen att jag gjort samma sak. Jag tror att jag blev ett vapen i hans krig mot min mamma. Målet med kriget var att bryta ner henne fullständigt. 

 

När vi skulle åka till sommarstugan någon gång stannade han bilen på en parkering och ringde min mamma. Jag kommer inte ihåg vad han sa men det resulterade i alla fall i att hon började gråta och lade på. Då vänder han sig till mig och säger; "Hon började gråta." Sedan skrattade han. Han matade mig full med lögner som jag svalde och pratade konstant om hur dålig min mamma var. Jag var elva eller tolv när de skiljde sig och detta hände strax därefter. Jag önskar att jag hade vetat bättre. Nej, jag önskar att jag hade varit äldre och kunnat säga ifrån. Fråga honom vad i helvete han höll på med. Säga att det inte var okej hur han behandlade mig. 

 

Vid ett senare tillfälle satte han sig ner med Elin och mig och förklarade sakligt att våran mamma var en idiot. Sedan gick han därifrån. 

 

Jag var tolv när han berättade för mig att den enda anledningen att han inte gick upp på vinden och hängde sig var för att jag skulle hitta honom. Jag berättade det för min storebror, min fina fina storebror, när vi skulle gå på ett plan till England flera år senare. Han blev arg, rasande. Det var första gången jag förstod att det min pappa gjorde mot mig var fel. Två år efter hans död. Min pappa var väldigt manipulativ och jag levde i två år fast i hans grepp. Att sörja ett helgon i två år för att sedan få börja om igen och sörja ett jävla rövhål är inte lätt. Det var väldigt påfrestande att bryta mig ur vad jag blint trott på. 

 

Min syster berättade för mig att han ringde henne när han blev sjuk och bad henne komma hem. När hon gjorde det frågade han; "När åker du hem?" Inte för att han ville veta hur lång tid han skulle få med henne utan för att han inte ville ha henne där. 

 

Min pappa blev sjuk i cancer. Han fick ett epilepsianfall sent en kväll, jag tror att det var två dagar efter valborg. Det är en upplevelse jag inte skulle önska min värsta fiende. Jag skulle inte önska min uppväxt överhuvudtaget på min värsta fiende. Sjukdomen i sig var hemsk att se på. Att se en människas kropp gå sönder innifrån. Jag minns när vi satt i soffan och tittade på tv när han var mitt uppe i en runda behandling. Vi sitter där, inne i vad det nu var på tvn och han kräks från ingenstans. En redig kaskadspya rakt över vardagsrumsmattan. Han försvann in på toaletten och fortsatte spy. Jag städade upp hans kräks och vi sa ingenting om det. 

 

Jag har de senaste åren haft väldigt svårt angående min pappa. Som jag nämnt var han manipulativ. Han var väldigt annorlunda på jobbet mot vad han var hemma. Han var läkare och varenda en av hans patienter som jag träffat har hyllat honom till skyarna.Hans gamla vänner och kollegor gör samma sak. Och hur säger man till dem att han inte alls var fantastisk? Att han var ett helvete att leva med? Att han tog sönder mig bit för bit under hela min uppväxt? Jag orkar inte le och låtsas hålla med längre. Jag kommer aldrig kunna läka om jag fortsätter. Så nu bryter jag tystnaden.

Jag tror inte att jag har uppskattat att det är helg så här mycket på typ två år. Jag är verkligen helt slut efter första skolveckan. Samtidigt har jag pluggat ordentligt för första gången sedan första året i gymnasiet! Jag är faktiskt förvånad själv. 

 

Det var ganska tufft ångestmässigt idag. Vi hade Medicin 1 idag och började med att prata om cancer. Jag vet inte varför det tog så hårt just idag men jag tror att jag har en låg period på gång. Det känns som om det är dags nu när sommaren ändå har varit helt okej. Jag har inte riktigt hittat någon i klassen som jag klickat med, så jag tror att det bidrar lite till ångesten som börjar krypa sig fram lite. 

 

 Nu på kvällen mår jag bättre, men jag är sjukt trött. Jag åkte hem till mamma direkt efter skolan och åt lunch. När jag sedan höll på att somna på soffan runt 14:30 insåg jag att jag behövde komma ut en stund, så jag tog en promenad in till stan med Håkan och passade på att hämta skolmaterial jag hade glömt. De senaste åren har jag verkligen börjat tycka om honom, han är smart och har riktigt kul humor. Jag tror att den egentliga anledningen att jag hade svårt för honom från början var på grund av pappa. 

 

Jag satt en stund på Mickes Skafferi också med mamma och hennes vänner som jag känt sedan jag var bebis typ. Det är konstigt nu när jag börjar bli vuxen på riktigt, för nu får jag sitta med vid "vuxenbordet" och faktiskt vara med i samtalen och de tar mina åsikter på allvar. Det var kul att höra dem skvallra om kollegor, chefer och andra landstingsanställda. På vägen hem åkte mamma på Ulrikas pakethållare. När de två umgås är de som fjortonåringar.

 

Jag fick sällskap av Adeline på vägen hem och vi satt utanför ICA och pratade en bra stund. Vi var lite extra högljudda när vi pratade om två emokidz som satt en bit bort. Vi ville såklart att de skulle höra att vi var så imponerade av att de var typ tolv och rökte och drack energidryck.

 

Det är väldigt lätt att prata med Adeline. Jag tror att det beror dels på att vi umgåtts ganska mycket sedan jag var runt 13 eftersom våra föräldrar är tillsammans och dels att vi båda vet hur det är att leva med stark ångest. Det är jävligt skönt att hon är så nära, vi kan prata om att inte må bra fast man har en jobbig samtidigt som det finns någon slags distans och humor i det. Det är nära och långt bort på samma gång liksom. Framför allt är vi ärliga med varandra om det. Jag tror inte jag känner någon annan som det är lika lätt att säga "fan vad jag har ångest idag" till. Hon varken dömer eller tycker synd om mig, hon förstår. 

 

Nu, kvart över elva har jag äntligen kommit hem efter en riktigt lång dag. Jag myser med råttorna, de ligger och sover innan för min klänning. Rör lite på sig ibland. Det bästa jag gjort är nog att köpa råttor faktiskt. Jag här aldrig känt så här stark kärlek förut. Astrid och Hulda är som mina barn. (Nu har jag ju inga barn men jag tror att det är ungefär lika starkt.)

 

 

På tal om råttorna, hur söt är inte Astrid på den här bilden? Det är min skrivbordsbakgrund på min nya! dator. 

Jamen hej.

 

Det är väl i alla fall sjunde gången jag startar om den här bloggen. Denna gång var det inte på eget initiavtiv, utan det var Adeline som förslog det. Hon verkar tydligen tycka att jag är smart och/eller har något vettigt att säga?

 

Just nu är jag på jobbet och ska strax sova. Jag började skolan i måndags så jag försöker få någon slags ordning  på sömnrutinerna, vilket går ganska mycket åt fanders. Antingen så vaknar jag flera gånger per natt/vaknar efter typ tre timmar och kan inte somna om eller så kan jag helt enkelt inte sova. Det är ännu svårare att sova på jobbet. Jag vet inte varför men ibland får jag för mig att det spökar här.

 

Jag pluggar numera till undersköterska. Jag började nu i måndags så det har inte riktigt kommit igång ordentligt. Kursmaterialet kom idag och det verkar intressant så det är i alla fall lovande än så länge. 

 

Nu, efter några vändor på psykakuten, en sväng på intensiven och en utredning så kan jag meddela att jag faktiskt hade rätt i mina borderline-funderingar. Fick den diagnosen + posttraumatiskt stressyndrom och diverse personlighetsstörningar. En personlighetsstörning innebär ungefär att du har fått vissa beteendemönster så djupt inprintade att det sabbar din vardag. Till exempel kan du ha jävligt svårt för konfrontationer eftersom det kändes som om det stormade i rummet när du sa emot din pappa. Du har alltså lärt dig att man säger inte ifrån för då blir människor sjukt arga, vilket skrämmer skiten ur dig. Typ så funkar det, i enkla drag. 

 

Jag gick igenom alla gamla inlägg och raderade det jag kände att jag inte kunde stå för. (Läs; det jag tyckte var för pinsamt för att låta existera till allmän beskådan.) Det var mest kryptiska "jag-mår-dåligt"-texter och bullshit om isvågsångest. Med andra ord, du missar inte så mycket såhär i efterhand. Jag kände inte för att starta en helt ny blogg, för om jag ska vara ärlig tror jag inte att jag kan komma på ett bättre bloggnamn. Jag erkänner att är stolt över det. För kom igen, "the phrase that pays" är ju ganska passande när man bloggar? 

 

En av de bästa sakerna jag vet är att återupptäcka musik. Att höra en låt man glömt bort att man älskade är ju helt fantastiskt. Det hände mig för en stund sedan, när jag rensade bland inläggen. Jag rekommenderar starkt att lyssna på låten i inlägget nedanför, det är en av mina absoluta favoritlåtar. 

 

Jag kom att tänka på när jag såg något brittiskt program för ett tag sedan. De pratade om Joan of Ark men jag hörde fel och undrade under hela programmet vem fan Joe Nafark är.

 

Nu tänkte jag gå ut och ta en nattcigg på världens mest lyhörda balkong. Balkongen är på femte våningen, men man hör allt som händer på marken som om det är precis framför en. 

 

Godnatt-

 

 

 

 

Tycker att Adam Duritz är väldigt charmig i den här låten.

 

Fint att man är så ego-trippad att man citerar sig själv.

 

Inte mycket har förändrats. Mår fortfarande väldigt dåligt, men medicinerar numera mot det. Om medicineringen faktiskt gör något är en annan fråga. Har gått på samtal - efter en vända på psykakuten, slutat på samtal, slutat med medicinering, en vända på psykakuten igen och sedan ny medicinering. Sedan var det meningen att jag skulle börja med samtalen igen, men jag har bara haft ett. Men någonstans känns det som om jag fortfarande har en chans så länge jag inte gör något. En chans att bli bra alltså. Eller ja, att må bra. 

 

Har också gjort en "utredning" (vilket mest bestod av att min läkare + psykolog skällde/bråkade med min mor). Eller om det var mötet om hurvuda jag skulle få medicinering eller ej. Jag trodde då att jag kunde vara bipolär, men fick efter denna "utredning" känslan av att de tyckte att jag var dum i huvudet. Nu har jag misstankar om att jag eventuellt kan vara borderline. Vågar inte ta kontakt med någon om att få göra en utredning angående det eftersom jag inte vill att psykvården ska tro att jag bara vill ha uppmärksamhet och därför letar fel och diagnoser hos mig själv. 

 

Idag ska jag åka till huvudstaden och hälsa på mina bästa pundarvänner. Imorgon åker vi på kryssning ihop. Planerar att supa skallen av mig. Lite grand i alla fall. 

 

 

"I've got something to show you."

"Is it bigger than a baby's arm?"